Photo Scavenger Hunt 2013

Sovmorgon till kl 9. Lång frukost. Inget tåg att hinna med. Dagen kändes redan ovanlig. Men från klockan 10:00 skulle den bli ännu ovanligare. De tre handlargrupperna eleverna är uppdelade i ställdes inför en sällsam utmaning. De skulle ge sig ut i Strängnäs, var grupp beväpnad med en kamera och ett papper innehållande 58 st uppdrag som skulle genomföras och dokumenteras med ett fotografi var.

Att dansa vals med en pensionär, fria till en främling, störa projektledaren, och bygga en mänsklig pyramid är bara några exempel.

Men bara några timmar senare kastades gruppen tillbaka in i allvaret, då det klockan 21:00 var deadline för att lämna in första utkastet av sin vetenskapliga rapport – innehållande minst inledning och källförteckning. Det är ett stort jobb eleverna utfört under veckans lopp, och det kunde vi nu se resultatet av i form av 18 knivskarpa inledningar. Arrangörsgruppen kan se fram emot några nätters läsning, medan eleverna fortsätter sin forskning på måndag.

Dagen kunde naturligtvis inte ta slut utan att bilderna från förmiddagens fotojakt visades på storskärm i aulan, och fick en del av oss att kämpa för att hålla oss kvar på stolarna.

Filmkväll och vila

En veckas forskningsmentorskap är nu avklarat! Det var nog många som kände sig trötta när de anlände med tåget till Strängnäs idag. Och just idag fick de vila – för denna kväll blev det en paus från gästföreläsare. Istället vigdes kvällen till en bra scifi-film. Under veckan har eleverna nämligen fått rösta på vilken film de föredrar, och vinsten gick till The Matrix (1999). Så klockan 21:00 bäddade eleverna ned sig bland kuddar och sovsäckar, och två timmar (actionfylld) vila följde.

Sommarkvällen var fin, och efter midnatt bestämde sig ett gäng för att ta ett nattbad vid en strand 5 minuters gångväg bort från boendet. Kallt måhända, men vackert, skönt, och välförtjänt.

Melissa Norström och hennes spetsforskning på HIV

Efter ytterligare en intensiv forskningsdag återvände eleverna till Strängnäs inför kvällens gästföreläsning. Idag var det ingen mindre än Melissa Norström, forskningsmentor från Rays 2012, doktorerad inom HIV-studier och idag forskare på Karolinska Institutet, som berättade om sin fängslande väg genom akademin. Som 13-åring hade hon en dröm om att forska kring just HIV, en dröm hon slutligen nådde tack vare sin okuvliga envishet och starka ambition. Alldeles i början av sin forskarkarriär fick Melissa motta ett stipendium på en miljon kronor, som tillät henne att praktiskt taget välja vilken forskargrupp som helst att arbeta i. Hon betonade vikten av en stimulerande omgivning, i synnerhet just forskargruppen och sin handledare. Melissa har nämligen, trots sin unga ålder, på sin färd arbetat i inte mindre än sex olika forskargrupper, i såväl Sverige som Japan och USA. Kampen för att konstruera ett vaccin mot HIV är, fick vi veta, ett forskningsfält som konstant står inför stora utmaningar. Anledningen till att ett nytt vaccin mot vanlig influensa måste skapas varje år är att influensavirus muterar så snabbt att det hinner bli resistent mot föregående års vaccin. Och lika mycket som influensavirus muterar över hela världen muterar HIV-viruset inuti en enda individ. Kombinera detta med att det, globalt sett, redan finns en mycket stor mängd undergrupper till HIV-viruset, så får man en fiende som effektivt slingrar sig undan varje försök till att skapa ett vaccin. Men Melissa belyste också ljusglimtarna i fältet: genom att kombinera minst tre bromsmediciner samtidigt kan vi idag ge smittade individer ett så bra skydd mot virusets fortplantning att det, om vi lyckades ha alla smittade individer under behandling samtidigt, skulle HIV snart dö ut.

Inte minst våra medicinskt intresserade elever tog nog till sig Melissas lärdom att det mesta går att uppnå med tillräcklig envishet och målmedvetenhet. En bättre och mer gedigen förebild än Melissa Norström får man leta efter!

Hanno Essén från föreningen Vetenskap och Folkbildning

Efter tredje dagen har diskussionerna laborationspartners emellan fördjupats. Att skriva inledningen till en rapport kräver full kontroll på vilka frågeställningar som är centrala respektive perifera. Vissa av grupperna har redan gjort överraskande framsteg: Anna och Mårten som experimenterar kring framställning av nya, förnybara material baserade på cellulosa, hoppade närmast upp och ned av tillförsikt under kvällen, och Niklas och Dennis, vars uppdrag är att bygga en segway-prototyp i lego som själv kan hålla balansen samt ta färdkommandon via Bluetooth, hade redan fått sina farkoster att kunna balansera på två hjul självständigt. Men framsteg efter tre dagar är likväl otänkbart för de flesta, då bara uppställning av experimenten och förståelse för teorin ofta tar längre tid än så.

Under kvällen fick vi besök av dagens kvällsföreläsare, Hanno Essén. Hanno är docent i teoretisk fysik på KTH samt tidigare ordförande för föreningen Vetenskap och Folkbildning, och berättade för eleverna om sin forskning och att det roligste inom vetenskapen ofta är att angripa det område där forskare idag förstår allra minst. Han pratade dessutom om pseudovetenskap, dvs icke-vetenskap som felaktigt utger sig för att vara vetenskap. Exempel han tog upp var bl.a. homeopati, kristallhealing, biodynamik, astrologi, kreationism, zonterapi, m.fl. som alla saknar vetenskapligt stöd, dvs. de har testats vetenskapligt men inte funnits ha någon positiv effekt utöver placebo (dvs de är likvärdiga med sockerpiller, men avsevärt dyrare).

Våra elever lärde sig mycket inom den viktiga kunskapen att känna igen pseudovetenskap i alla dess former, även i en så relativt stringent vetenskap som fysik.

Martin Högbom från Sveriges Unga Akademi

Andra dagen av forskningsprojektet är avklarad, och det börjar bli tydligare vartåt projekten bär. Första veckan fokuseras främst på att få tillräcklig förståelse och kunskap inom sitt område för att skriva en bra och tydlig introduktion till sin rapport - något som ska vara klart på lördag kväll. Till middagen anlände dagens föreläsare: professor Martin Högbom. Varje dag under Rays väljer handledargrupperna ut en person inom sig som får äta middag med nästa dags gästföreläsare, i allmänhet den person vars intresse är tätast kopplat till föreläsarens ämne. Så ikväll fick tre kemi-intresserade elever äta middag med en av Sveriges yngsta professorer inom kemi.

Martin gav oss en resa bland elektrontätheter och proteiner, kroppens huvudsakliga byggstenar. Han förklarade hur forskare kan konstruera bilder av molekyler med upplösning på atomnivå - hur vi vet var varje atom sitter, och hur vi kan se på vilket sätt strukturen förändras när molekylen reagerar.

Martin är också vice ordförande i den blott två år gamla organisationen Sveriges unga akademi, instiftad av Kungliga vetenskapsakademien. Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige. Sådana initiativ gillar vi i Rays, och vi är säkra på att våra elever kommer ha nytta av organisationen i sina framtida forskarkarriärer.

Böcker och matematik - gästinlägg av Nea Ruth

Följande inlägg är författat av Nea Ruth, som under Rays forskar om specifika egenskaper hos infrarött ljus.

Dörren öppnades och vi klev in i Institut Mittag-Leffler.

Huset, vars väggar inneslutit så många framgångsrika matematiker, andades historia. Det andades matematik. Arkitekturen var sagolik. Ett rum med väggarna fyllda av matematiska tidskrifter i vackra pärmar från golv till tak skulle kunna få vilken matematikintresserad som helst att tappa greppet om vad som är upp och vad som är ner. Luften vibrerade av kunskap. Bok efter bok fick arrangörsgrupp som elev att tappa verklighetsuppfattningen, förmodligen för gott. Det var vi och böckerna, böckerna och vi och det var som om inget mer än sällskapet av litteraturen krävdes för överlevnad. Inte vatten, inte mat, inte sömn och absolut inte tåget tillbaka till Strängnäs. Trollbundna av böcker om allt från astronomi till biokemi. Tiden att följa sina egna regler och fysikens lagar kan ha slutat gälla. Besöket började förstås efter ett tag gå mot sin slut ändå. Vi tog foton, beundrade utsikten från institutets tak och kastade några längtansfulla blickar tillbaka mot bokhyllorna. Vår professionelle pianist Felix fällde upp locket på en flygel och spelade ett adjö. Tonerna svävade genom doften av gamla böcker och skapade mönster av dammkornen som stannat till för en stund i luften. Tiden hade stannat. När sista tonen klingat smektes de bokryggar som var inom räckhåll för oss och vi stegade ut. Vi kunde nästan höra hur dammkornen sakta började dala ner igen när vi stängt dörren efter oss, när vi återvänt till verkligheten.

Visst har jag påstått att jag finner matematiken vacker tidigare, men efter besöket på Institut Mittag-Leffler fick det en helt ny innebörd. Besök som detta påminner mig om det otroliga i att få vara del av en grupp där alla kan förstå exaltationen i att finna en originalupplaga av Einsteins verk, en grupp som kan diskutera kvantmekanik vid frukostbordet för att sedan sitta uppe hela natten och skriva vetenskapliga rapporter för forskningsnöjets och utmaningens skull. En samhörighet endast Rays kan ge.

/Nea

Studiebesök på Institut Mittag-Leffler

För första gången åkte eleverna idag till sina forskningsprojekt. Det var en viktig dag, och även om eleverna inte visade det var det säkert med en hel del nervositet de steg av tågen vid sina institutioner - Kungliga Tekniska högskolan, Stockholms universitet och Karolinska Institutet - för att träffa sina forskningsmentorer. När vi i arrangörsgruppen under eftermiddagen träffade eleverna var det många stora leenden och mycket att prata om. Tillsammans färdades vi sedan till Djursholm och det sagolika Institut Mittag-Leffler. Att världens äldsta och vackraste matematikinstitut, där matematisk grundforskning i världsklass bedrivs, ligger i Stockholm, förvånade många. Institutet ger även ut en av världens mest ansedda matematiska tidskrifter; Acta Mathematica.

Föreståndaren, Ari Laptev, professor i matematik vid både KTH och Imperial College London, samt ordförande för European Mathematical Society, berättade om institutets historia och visade oss runt i salar och bibliotek. Institutet har samlat ihop en bokskatt med en enorm mängd vetenskapliga titlar tillbaka ända från 1400-1500-tal. Storverk i första upplaga av t.ex. Newton, Gauss, Euler, Laplace, m.fl. fanns i hyllorna, självklart tillsammans med ca tio olika upplagor av Euklides Elementa. Otroligt stort att ha möjlighet att hålla dem i sina händer och läsa ur dem.

Här fann verkligen matematikerna i Rays sitt Mekka.

Philosophiæ Hajkus - gästinlägg av Jacob Karlsson Lagerros

Detta inlägg är författat av Jacob Karlsson Lagerros. Under Rays bedriver Jacob matematisk forskning på KTH under handledning av docent Henrik Eriksson. Ämnet för projektet är heltalspartitioner. 

På de flesta skolor är en hajk en evighet. Det är både en omistlig möjlighet och en brinnande plågoeld; det är två dagar så händelserika att de kunnat vara veckor, 48 timmar som skapar lika mycket magi som skavsår som efterhängsna minnen. På Rays* verkar en hajk också vara två tillsynes ändlösa dagar - men det är egentligen bara en del av en annan lång massiv intensiv datainsamlande nattjobbande filosofikontemplerande teorembevisande hyperhajk. Vi entrade skogen den 22 juni, men den riktiga djungeln har knappt öppnat sig.

Jag vet inte var vi befann oss, och det är nog bäst så. Det är en speciell känsla att vara utan att veta var, att se månen som en magnifik manifestation av interagerande fysiklagar och inte som Strängnäs rekvisita, att öppna tältdörren och mötas av namnlösa hav, berg och milslång skärgård. I slutändan är det irrelevant att vi stadsmänniskor inte kan hantera ett tält och handledar-Johan tvingas sätta upp det åt oss; för det är inte tyget - utan det som vilar bortom det - vi vill åt.

Vi paddlade; vi grillade; vi badade; vi ritade symboler i strandssanden; vi spelade en gigantisk omgång capture-the-flag i skogen. Vi hajkade, som Rays hajkar. Och fram emot midnatt speglades lägereldslågor i vågorna, och amatörvetenskapare satt hopkurade bredvid handledare för att dela pinsamma anekdoter, fun-facts och vad helst annat mörkret lyckats lirka ur dem. Vi färdades genom historier från Norrland till Göteborg, och projektledarens romanser som visade sig vara lika oberäkneliga och fascinerande som de planeter han frenetiskt analyserar.

När söndagsmorgonen kom blev vi väckta för tidigt och satt i kanoterna för sent. Efter hemfärd, fästingkoll, helande dusch och väntande, glömda diskberg var sedan de flesta eniga – måhända är hajk bra och Benninge bättre – men inget paradis utan skärseld.

/Jacob