Möt en xRay: "Att söka till Rays var ett av de bästa besluten jag någonsin tagit"

Alvin Palmgren deltog i Rays 2022 där han gjorde ett projekt om Wilsonloopar, som bland annat används inom kvantkromodynamiken.

Alvin Palmgren deltog i Rays 2022. I detta blogginlägg kan ni läsa mer om hans Rays-upplevelse, några av hans bästa Raysminnen och varför man ska söka till Rays

Vad gör du nu?

Jag pluggar för tillfället sista året på gymnasiet. Utöver det extrajobbar jag som studiecoach, går en universitetskurs i matte och deltar i diverse vetenskapstävlingar och läger.

Vad har Rays betytt för dig?

Rays har gett mig så otroligt mycket på olika plan – dels har jag fått en större inblick i forskningsvärlden och samlat på mig en mängd färdigheter och erfarenheter som jag kommer ha nytta av i framtiden, men framförallt har jag fått en oförglömlig sommar och en massa fina vänner!

Vad är det bästa med Rays?

Det bästa med Rays är utan tvekan människorna. Gemenskapen som skapas när en grupp ambitiösa ungdomar med liknande intressen jobbar stenhårt tillsammans är något alldeles särskilt och något man måste uppleva själv för att verkligen förstå!

Vad är ditt allra bästa minne från Rays?

Oj, det var en svår fråga! När jag tänker tillbaka på Rays är det framförallt atmosfären och alla de små sakerna jag minns: långa spelkvällar, diskussioner om allt mellan himmel och jord, intensivt rapportskrivande, spontana aktiviteter etc. Men om jag ska välja ut något specifikt skulle jag nog säga firandet precis efter att rapporterna lämnats in!

Varför ska man söka till Rays?

Jag var själv väldigt tveksam till att söka till en början men bestämde mig för att gå lite utanför min "comfort zone" och helt enkelt testa. Så här i efterhand kan jag säga att söka till Rays var ett av de bästa besluten jag någonsin tagit! Om du gillar naturvetenskap och är nyfiken på forskning kan jag nästan garantera att Rays kommer att bli en fantastisk upplevelse :)

Möt en xRay: "Rays har gett mig nya vänner för livet"

Alexandra Arnmark deltog i Rays 2022 där hon gjorde ett projekt om gravitationsvågor på AlbaNova

Alexandra Arnmark var en av deltagarna på Rays 2022. I detta inlägg berättar hon mer om hennes Rays-upplevelse, vad som är det bästa med Rays samt varför man ska söka till Rays!

Vad gör du nu?

Just nu pluggar jag sista året av naturvetenskapsprogrammet vilket är tufft men också innebär att jag äntligen får ta många av de kurser som jag länge har sett fram emot att läsa! Utöver det engagerar jag mig en del ideellt och deltar i diverse läger.

Vad har Rays betytt för dig?

Förutom att hela Rays-upplevelsen var fantastisk så har Rays gett mig nya vänner för livet samt inspiration att ta varje chans som dyker upp kopplat till forskning!

Vad är det bästa med Rays?

Definitivt alla människor man får träffa. Allt ifrån våra handledare och gästföreläsare till andra elever på lägret. Att vi hade samma intressen ledde det till många intressanta diskussioner både kopplat till forskningen men även utanför. Att elever hade liknande intressen leder även till en väldigt fin gemenskap där vi alltid peppade varann och hade riktigt roligt ihop.

Vad är ditt allra bästa minne från Rays?

Det är en svår fråga... Det var en väldigt mäktig känsla att få komma in på KTH:s forskningsavdelning för första gången. Men det som toppar listan måste nog var när vi firade midsommar tillsammans, firade 4th of July (japp du läste rätt 😉) och capture the flag.

Varför ska man söka till Rays?

Något som jag verkligen försökt bli bättre på det senaste åren är att våga försöka! Det kan handla om att våga skicka ett mejl till en professor om sin drömpraktik eller våga skicka iväg en ansökan till en viss sommarforskarskola ;). Är man intresserad av att forska, vill lära känna massa coola människor och få många nya möjligheter för framtiden då ska man definitivt söka till Rays!

Vill du få vänner och minnen för livet? Gör som Alexandra, sök till Rays!

Möt en xRay: "Rays är mer än en forskarskola"

Mathias Chang (till vänster) deltog i Rays 2022 där han tillsammans med Klara Wagenius under handledning av Dr. Antonio Capezza utförde med ett projekt om hållbara biobaserade engångsprodukter och hygienartiklar. Jon Lindhe, KTH.

Mathias Chang deltog i Rays 2022. Läs vidare för att höra mer om Mathias upplevelse av Rays och varför han tycker att du borde söka!

Vad gör du nu?

Pluggar sista året på gymnasiet.

Vad har Rays betytt för dig?

En oförglömlig, fantastisk och tillfredsställande period i mitt liv. Det var första gången jag inte sov i mitt hem, men handledarna och de andra eleverna gjorde det till ett hem för mig. Minnena från Rays kommer alltid vara nära hjärtat och jag tar med mig allt som jag lärde mig under de fyra veckorna in i framtiden.

Vad är det bästa med Rays?

Hur nöjd man blir med sig själv och sin prestation och att man tar itu utmaningar tillsammans med alla andra.

Vilket är ditt allra bästa minne från Rays?

Ciderfirandet efter sista inlämningen av rapporten. Man kunde känna lättnaden i atmosfären efter flera veckors hårt, flitigt och roligt arbete.

Varför ska man söka till Rays?

För att Rays är mer än en forskarskola. Det är en familj, vänskap och plats där man utvecklas både som person men också akademiskt.

Vill du också ha minnen för livet? Gör som Mathias, sök till Rays!

Möt en xRay: "Rays var min väg in till en gemenskap inom vetenskap"

Maya Hagbok (till vänster) deltog i Rays 2022 och gjorde ett projekt på Biomedicum, Karolinska Institutet, om hur hormonnivåer hos flickor i 9-10-årsåldern kunde påverkas av spelande av videospel.

Maya Hagbok deltog i Rays 2022. Nedan berättar hon mer om vad Rays betytt för henne, favoritminne från Rays och varför du också borde söka till Rays!

Vad gör du nu?

Just nu läser jag sista terminen på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet och jobbar som lärare vid sidan av. På fritiden sitter jag även med i styrelsen för Rays och driver en vetenskaplig förening på min skola. Jag gillar verkligen hur styrelseposterna gör det möjligt att anordna aktiviteter kopplat till vetenskap och därigenom även träffa olika personer.

Vad har Rays betytt för dig?

Rays var min väg in till en gemenskap inom vetenskap. Tack vare sommarforskarskolan har jag lärt känna personer med liknande intressen och fått inspiration för allt man kan göra kopplat till vetenskap.

Vad är det bästa med Rays?

Det bästa med Rays är helt klart alla fantastiska personer man lär känna, men även alla minnen vi skapade tillsammans.

Vilket är ditt allra bästa minne från Rays?

Jag kommer ihåg när min forskargrupp hittade en faktor som kunde förklara resultaten vi fick. Vi kunde inte sluta le på hela vägen hem. På det stora hela skulle jag säga att det var alla små minnen som tillsammans utgjorde det bästa minnena, morgonlöprundorna, blåbärsplockningen och bakningen.

Varför ska man söka till Rays?

Rays har en riktigt härlig sammanhållning. Arrangörerna kom på olika aktiviteter vid sidan av projektet. Det kunde vara små till stora saker som utgör det lilla extra. Något som jag tror säger mycket om sommarforskarskolan är att personer som tidigare deltagit i Rays kommer tillbaka till organisationen. Det kan vara på xRays-träffar, genom styrelsearbete eller som stöd under sista veckan av Rays. Faktumet av att tidigare deltagare kommer tillbaka känns som ett tecken på att de gillade upplevelsen.

Vill du också ha en oförglömlig sommar? Gör då som Maya, sök till Rays!

Sök till arrangörsgruppen 2023!

Det går nu att söka till arrangörsgruppen för Rays 2023! Arrangörsgruppen består av 3 arrangörer och 1 projektledare. Att vara en del av arrangörsgruppen innebär att vara en del av planeringen av sommarforskarskolan samt att vara på plats 4 veckor under sommaren.

Sista ansökningsdag är 31 augusti. Mejla styrelsen@raysforexcellence.se för att söka om du är intresserad. Mejla också samma adress om du skulle ha några frågor. Ta chansen för att uppleva en riktigt rolig sommar och samtidigt göra en viktig insats för Sveriges forskningsintresserade ungdomar! Läs mer om vad tjänsten innebär nedan.

Veganismen vs animaliskt protein – en spännande match ända in i sista minuten

Som en självutnämnd matkritiker och matentusiast i alla dess former befann jag mig under Rays på okänt territorium då jag spenderade midsommar på ett forskarläger lett av tre veganer. Hur hamnade jag här? Ja, det undrar jag med. Idag ska jag berätta om hur jag navigerade i detta okända och svårpasserade veganska landskap.

Midsommardagen började med presentation av våra miniprojekt. Sedan påbörjades midsommarkransskapandet. När vi raysare hade klätt oss i våra vackra kransar var det dags för en välbehövd lunch. Det bjöds på mackor med ett brett sortiment av veganska pålägg så som sallader, soltorkade tomater, pesto, tapenade, hummus och baba ganoush, samt veganska köttbullar med vegansk rödbetssallad. Det smakade ljuvligt och det veganska laget fick bollen rätt i krysset. Domaren blåste av och i halvtid stod det 1-0 till veganismen.

Efter ett uppfriskande bad i den gassande solen var det dags för rayseleverna att fixa saker till det stora midsommarfirandet. Några ansvarade för att dekorera matbordet med blommor, några för olika maträtter och några för att skapa en midsommarstång och här nådde ingenjörskapet nya höjder – stabilitet är överskattat…

I halvtid pratade animaliskproteinlaget ihop sig och lyckades värva de fem stjärnspelarna: gravad lax, kallrökt lax, senapssill, matjessill och skagenröra. Med dessa förstärkningar i truppen var det dags för andra halvlek. Andra spelare på planen var vegansk paj med tofu, icke-vegansk västerbottenpaj, fräscha potatissallader, lemonad samt klassisk jordgubbstårta och vegansk kladdkaka. Vilken festmåltid det var och att det var mina vänner som lagt ner sitt blod, svett och tårar i maten förhöjde smakupplevelsen ytterligare. Och tvärtemot allt sunt förnuft och universums alla naturlagar så slank även några bitar av den veganska sillen a.k.a. inlagda grönsaker ner utan några problem alls och det var till och med aptitligt. Ord som jag aldrig trodde skulle komma ur min mun.

Under middagen sjöng vi midsommarvisor à la Raysstyle dvs enhetsvisan, siffervisan och integralvisan. Sedan dansade vi runt midsommarstången. Det roliga slutade inte där. Under middagen fick varje person ett uppdrag som de andra i gruppen inte visste om t ex skulle en viss person råma som en ko då hon åt en vegansk köttbulle och en annan skulle övertyga folk om att det var astrologi och inte astronomi som var den överlägsna forskningsgrenen.

I slutet av kvällen visade det sig att inhoppen av de fem stjärnspelarna hade varit ett genidrag av animaliskproteinlaget. Matchen slutade 1-1 och alla hade för mycket matkoma för att fortsätta matchen. Därför kunde inte matchen mellan veganismen och animalisktproteinismen avgöras denna dag men det är en till match i form av en grillkväll nästa vecka. Då förväntar jag mig en enkel seger från animalisktproteinlaget men efter min utsaga om den veganska sillen har jag förmodligen förlorat all trovärdighet som matkritiker så framtiden får visa oss svaret.

Efter en dag fylld med hårt slit, svett och skratt är det nu dags för en redig dos introspektion och rannsakan så att jag kan hitta tillbaka till mig själv och mina animaliskproteinrötter. Det kan ju hända även den bäste av oss att man går vilse i detta veganska landskap.

Rays Olympics, scones & BBQ

After a whole week of awesome but tiring mentorship, the weekend feels even better. And so it is with a big smile on my face that I woke up at 10 this morning. Planning for the day: RAYS OLYMPICS!

After a sleep in that felt like heaven and a free morning which felt like it lasted a second it was finally time for the event of the day. As soon as everyone had put on their Rays shirt like one puts on an armour, the olympics started with the presentation of our posters and chants to the jury. All chants were so good that all three teams shared first place. The posters were assessed on creativity and thought throughness and even though much effort was put in my own team’s poster we ended up third place. However, far away from discouraging us this only made us even more eager to win the other competitions. So it is in a fighting spirit that we continued the olympics. 

Next up was the best paper airplane. Everyone did their best and I can say my team had some 

very good designs that were totally winning material. But the wind thought otherwise and after multiple tentatives, we did not win that game either. After the paper airplanes came the relay race, except that instead of a stick team members had to take on and off a shirt (for those of you who read Maja Keatly’s blogginlägg you might remember the colour of my teams shirt : ) I promise we ran as fast as we could but couldn’t beat the red team who had developed a tactic to exchange shirt faster. Imagine, we had just lost all three first games. Who could have thought? The best team loosing like that! Inconceivable. 

But the organizers didn’t let us mourn on our fate and announced the next game: Remembering as many numbers as possible from a list of approximately 100 numbers. In only three minutes. Quickly, we made up a strategy and started memorizing the long list. When the time came to say the numbers out loud everyone was nervous. What if we lost that game too? But that was our come back! We won the game, and the one after that (irish relay race), and the one after that (riddles). We were coming back, on top of the game!

For obvious reasons of bias, I will intentionally skip the few other games that we lost and not write down the results of the olympics but let me tell you one thing: everyone fought hard, the competition was high and even the slugs in the grass were shaking with excitement. 

After that came “English Tea” time and our wonderful organizers prepared scones and tea. What a comforting feeling to eat warm scones with homemade jam and whipped cream after a difficult competition. We all laughed, relaxed and filled our stomach with deliciousness. But this was not the last event of the day! After “English Tea” came the “4th of July” American celebration.  We did celebrate it on the 2nd but hey, don’t ask questions we are Rays, we do what we want including the craziest things. 

A group started working on the fries, another on the salad, a third on cakes and meringues. Everyone actively participated in the febril preparations to ensure the best and americanest feast possible. The BBQ was lit, the vegan hamburgers were cooked and with the air filled with the sound of country music, everyone enjoyed the moment. The late afternoon sun came to say goodbye and painted the sky with pastel colors. Some ate to the point of no return, some learned american dances and some braided hair but everyone laughed and had fun, that’s for sure. 

And so that is how the day ended: with the fainting smell of BBQ and happiness. 

\\ Madeleine Monperrus

Trip to Wenngarn Castle

Last Saturday, we went as a group to the wonderful wilderness to escape our computers and enjoy the day. We started our adventure at a beautiful old castle about a 7 min drive away from Sigtuna. When we got there everyone was swept off their feet by the beauty of the area. The beautiful gardens that stretched as far as the eye could see were truly the show stopper, along with the beautiful wife and her soon to be husband who were taking photos. We ate our lunch of delicious sandwiches on the grass next to the castle, and then we spent the next our playing games and enjoying each other’s company.

After being at the castle we took a 39 min walk into what one could only call a place out of the Californien movies. The tall grass stretched towards the sun, and the sun stretches back warming our backs and encouraging us to move on forward to the amazing day we still had ahead. The birds flew around us circling us knowing the joy we would soon feel. We continued to walk forward and finally we got to a bird watching tower made of a dark wood that fit perfectly in its surrounding. We walked up to the top of the tower and saw a view one can’t even describe. Behind us one could see a rocky forest that called for an adventure. I for the of us we could see beautiful water that shined as bright as the stars. To the right one could see grass and hills as far as the eye could see, slipping and crashing into each other, reaching for the others company. To the left one could see more grass that swung in the slight breeze, dancing with the sun.

After about an hour in the shade of the tour, we went into the woods where we would spend the rest of our day. We got to the edge of the forest and the leaders announced something that could fulfill anyones childhood dreams. We were going to play capture the flag, in the woods. We all cheered with excitement and the mosquitoes cheers with us, sweeping and buzzing around us covering our bodies in small bites of excitement.

So the game begun. I was personally a part of team AK, which, slight spoiler, was the winning team. We choose the yellow t-short which proved to be the best choice as it camouflaged into everything around it. We ran to claim our territory, a small rock hidden behind cliffs would hide our shirt. Then we heard a sound boom through the trees, a sound that would change the course of the day, start.

We ran forward to define our land, the wind slapped us across the face, our eyes and ears snapped and could see and hear every creek, every movement, every mosquitoe . We rushed back and forced defending our land, some creeped as close to the ground as those in call of duty. One person tried to grab our flag, but instead we grabbed them. Thrown into the jail, they had to wait. We captured three more of the other teams players, and then it was time to attack.

Sprinting forward as fast as cheetahs, we ran to the others grounds. Nothing could stop us, not thorns, not holes, not mosquitoes. We sprinted forward our ears hearing every creek the others made, our eyes focused on the goal ahead of us, the flag. Then out of nowhere came something everyone was expecting, a defense line. We ran forward, remembering that teamwork makes the dream work, and we snatched the other teams flag. We ran back in slight victory, but the job was not done. We had to take the other flag the team had previously stolen from the other team. We ran forward again, like superhero’s entering war. We surrounded them, distracting their defense with talk and movement.

Then out of no where Malcolm stepped forward and snatched the last flag. He sprinted back, but they followed. Running as fast as his legs could follow him he tore through the forest caring about nothing expect for winning. The team started to surround him, he was being chased by millions, most of which were mosquitoes. He sprinted and sprinted, the wind smashed against his face, pulling his hair back so he could see. He jumped back into outlet territory. We had one. We all ran up cheering, feeling prouder than we had ever felt before. We had won.

We ran back to the camp, slightly worse for wear, but no one cared, we had won. We got all of our bruises healed and then we sat there talking forgiving each other for the brutal game we had just played.

Then we grilled vegan hotdogs as the sun set behind our heads. We thanked the sun for a beautiful day, and it welcomed us with the perfect warm mess on our backs.

// Maja Keatley