Något trötta efter hajken men förväntansfulla inför vad som komma skulle, traskade vi iväg till Strängnäs tågstation kl åtta på morgonen. Tillsammans med Simon, Klara och Ulrika hoppade jag av i Flemingsberg (jag som orutinerad skåning fick snabbt lära mig att det kallas för “Flempan”) där vi väntade på vår gemensamma forskningsmentor, Melissa Norström. Efter ett tag kom hon och välkomnade oss med öppna armar och ett stort leende. Vi gick till Karolinska Institutet och på vägen till hennes kontor uppstod det dock lite komplikationer. Vad vi inte visste var att hissarna på Karolinska tydligen har en tendens att inte vilja ha så många passagerare. De snabba, Melissa och Klara, hann i alla fall in i hissen innan dörrarna stängdes och hissen åkte upp, medan de långsamma, dvs. jag, Ulrika och Simon, blev kvarståendes utanför som tre frågetecken. Som tur var åkte Melissa och Klara ner igen för att hämta oss och tur var väl det för vi hade inte en aning om vart vi skulle. Nåväl, slutet gott, allting gott. Efter det lilla hissäventyret hamnade vi på Melissas kontor där hon började med att berätta om projekten och om universitetssjukhuset. Vi fyra elever är uppdelade två och två; jag är med Simon och Klara med Ulrika, men våra områden är relativt lika vilket gör att vi kommer att laborera en del tillsammans. Efter introduktionen blev vi visade runt och vi spanade bland annat in labbet (och fikarummet). Under rundvandringen fick vi träffa några av Melissas kollegor som glatt hälsade på oss. Väl tillbaka på Melissas kontor fick vi läsa på lite om våra projekt som vi alla tror kommer att bli spännande. Under lunchen åt vi inte bara god mat utan hade också intressanta diskussioner om bl.a. HIV. Vår mentor har forskat inom just det ämnet tidigare så det var en expert vi talade med.
När vi kom tillbaka till Strängnäs och fick höra hur de andra hade haft det så verkade det som att alla var nöjda med sina mentorer, vilket var kul att höra. Jag, Simon, Ulrika och Klara var glada och nöjda med dagen och det är väldigt inspirerande att vistas på Karolinska. Alla ser vi fram emot de här två veckorna och att få ta del av forskning känns så häftigt. Att vi dessutom har världens härligaste mentor gör inte saken sämre.
/Hanna Peterson, elev Rays2014