Många av Rays elever fortsätter att forska även efter att Rays är över. Fortsätter man inte med sitt projekt så har man knytit många kontakter och det går enkelt att hitta annat man kan göra. En av dem som forskar vidare är Hanéle Backlund, elev på Rays 2016. Här berättar hon om sin forskning.
Vi var nog alla överens om att vi gärna haft mer tid för våra projekt under tiden på Rays. Forskning är ju trots allt något som tar lång tid. Efter Rays kontaktade jag därför mina mentorer på KTH och frågade om jag fick komma tillbaka. Nu arbetar jag alltså extra på labbet och har möjlighet att fortsätta med projektet. Jag kan i lugn och ro fortsätta med de frågeställningar jag och Louise arbetade med i somras. För tillfället undersöker jag om vår metod för mätning av cellulosaarea fungerar även på cellulosa med betydligt mindre ytarea. Sedan ska jag testa hur selektiv vår metod är, dvs om den är unik för just cellulosa. Jag kommer även att genomföra försöken under andra förutsättningar för att kunna fastställa hur specifik metoden är.
Att fortsätta med projektet är väldigt roligt och ger extra stimulans. Det finns väldigt mycket utrymme för mina egna idéer, vilket är fantastiskt. Labbet har blivit lite som mitt andra hem där jag gärna spenderar tid efter skoldagen. Innan jag hade varit på Rays hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle snöa in mig såhär djupt på beräkning av koncentrationer och spektrofotometri. Nu vet jag att jag vill arbeta på labb i framtiden. Jag uppskattar verkligen mitt jobb, dock saknar jag Louise i labbet. Inte heller kommer jag att komma över att sakna hela Raysgemenskapen. Men att fortsätta med projektet ger mig ungefär samma känslor som under Rays, man lever med sitt projekt, helt uppslukad. Och jag älskar det.
