En dag av skratt, födelsedagsfirande och fantastiska framföranden
Varje dag på Rays är en chans att uppleva något nytt och spännande. Den här dagen var inget undantag, eftersom vi både hade en talangshow och firade en deltagares födelsedag. Kort sagt var det en dag fylld av glädje, kreativitet och massor av skratt! Dagen började med en hel del rapportskrivning. Klockan 15.00 var det nämligen dags att lämna in våra Second Milestone-rapporter, som i praktiken innebar nästintill färdiga projekt. Trots att det var mycket arbete och att vi alla var lite stressade, kände vi oss stolta över våra prestationer och hur långt vi hade kommit. Samarbetet och stödet från varandra gjorde dessutom skrivandet mycket roligare. Efter inlämningen av våra Second Milestone-rapporter var det äntligen dags att fira en deltagares födelsedag. Självklart gjordes detta genom gräddtårta med bär i tre olika varianter: vegansk, laktosfri och “vanlig”, för vad vore en födelsedag utan tårta? Jag kan bara uttala mig om den veganska tårtan, men den var supergod! Vi sjöng även för födelsedagsbarnet, som också fick ett fint kort från sin handledargrupp.
Mot kvällen var det dags för dagens höjdpunkt: talangshowen Rays Got Talent. Kvällen fylldes av allt från roliga pjäser till fiolspel. Några av de mest minnesvärda uppträdandena var en teater som byggde på unika händelser som hade hänt gruppmedlemmarnas familjer och en teater baserad på filmen Jurassic Shark. Min handledargrupp hade ett framförande där vi (snällt) roastade alla andra deltagare och arrangörsgruppen, vilket verkar ha uppskattats. Jag hade också ett framförande tillsammans med en annan deltagare, där vi såg hur bra publiken var på att känna igen citat av Taylor Swift jämfört med andra kända personer. Fler minnesvärda nummer var ett vackert dansnummer, några roliga "katt..."-skämt och imponerande korttrick. Vi hade också en tävling mellan handledargrupperna, där vi rullade in våra handledare i toalettpapper. Min grupp fick dock rulla in projektledaren i stället, eftersom vår handledare var sjuk. Tävlingen var inte så enkel som den låter, utan en del av den var också att man skulle hitta själva toalettpappret, som var gömt på lite olika platser.
Efter Rays Got Talent avslutades kvällen med en supermysig bedcheck i den bästa handledargruppen, Viparita Adversa Virabhadrasana (VAV). Väldigt många xRays anslöt sig till vår bedcheck, vilket var härligt. Förutom att reflektera över dagen som hade gått gjorde vi också en affisch till morgondagens tävling, Rays Olympics, som är en mångkamp mellan handledargrupperna. Det var verkligen en oförglömlig dag!
Avslutningsvis vill jag ge ett stort tack till arrangörsgruppen för Rays 2024 för deras arbete med att anordna denna otroliga sommarforskarskola. Jag vill också tacka alla superhärliga deltagare som jag fick möjlighet att spendera en hel månad med. Jag saknar er alla redan (i skrivande stund har det gått ungefär tre veckor sedan Rays slutade), men är enormt tacksam för alla fina stunder med er. Tack för att ni gjort den här månaden av min sommar helt underbar! Jag hoppas att vi ses snart igen <3
//Klara Bragesjö Björkén
Med tungt hjärta lämnade jag in mitt inträdeskort och gick ut ur byggnaden SciLifeLab där jag spenderat två veckor av mitt mentorskap. SciLifeLab är ett samarbete mellan de tre universiteten Karolinska Institutet (KI), Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) samt Stockholms Universitet (SU). Jag fick möjligheten att genomföra mitt mentorskap i KTH:s avdelning hos vår fantastiska mentor, Serhat Aktay, tillsammans med min projektpartner Emelie. Serhat är en xRay och deltog i den allra första upplagan av Rays! Han har även senare varit med i arrangörsgruppen samt varit projektledare under flera år. Jag och Emelie blev hans första mentorselever, vilket har varit både roligt samt lärorikt.
Mitt projekt är inom bioteknik, specifikt bioinformatik, och handlar om att analysera hur leukemicellers genuttryck förändras vid 42॰C värmechock. Jag fick analysera celler som var single cell RNA-sekvenserade, dvs. en sekvenseringsmetod som beskriver RNA-molekylerna för individuella celler, i ett programmeringsspråk som heter R. Emelie använde samma metod, men analyserade istället hur genuttrycket förändrades vid behandling av ett cancerläkemedel vid namn Imatinib. Vårt projekt är väldigt intressant eftersom ingen cell är den andra lik trots att det är samma typ av cell och borde därmed, enligt vissa tidigare forskningar, bete sig likadant! Ingen av oss hade programmerat innan, så det var mycket nytt, men vår mentor hjälpte oss längs vägen. Vi hade även som tur var lärt oss en del programmering under Metodikveckan i Rays, vilket var oerhört användbart!
Under vårt mentorskap kom vi alltid till Stockholms centralstation relativt tidigt, så vi brukade gå en lång morgonpromenad till SciLifeLab. Ibland gick vi även för att köpa pluggsnacks till kvällen på vägen eftersom vi hade en del pengar över från matkortet vi fick. Vi blev tilldelade varsitt kontorsbord bredvid varandra i en kontorsavdelning. Där fick vi sitta och lära oss att använda programmet för att sedan applicera det till vår egen dataanalys. Trots att det inte riktigt var vår del av projektet fick vi ändå laborera i ett riktigt laboratorium med smittrisk skyddsnivå 2. Där odlade vi leukemiceller och experimenterade lite med dem. Genomgången av labbsäkerhet var ytterst viktig eftersom andra också använde laboratoriet till olika projekt!
Det har varit väldigt roligt att få en inblick av hur det är att arbeta inom forskning på riktigt, både i labb samt kontor. Alla där var trevliga och vi var väl omhändertagna av vår mentor. Det har varit ett mycket intressant samt händelsefullt mentorskap med många upp och nedgångar. Allt från lyckade experiment till fatala errors som gjort att datorn kraschade fem gånger under en dag. Det har varit två genuint fantastiska veckor!
An-Vy Nguyen
Nu är första dagen på Rays-mentorskapet avklarad! Efter en lång dag fylld med allt från löpning till läsning är vi nog alla lite utmattande.
Dagen började med att jag, Benjamin, och min projektpartner, Julina, vaknade en ungefärlig timme innan vi skulle åka (vilket visade sig vara på tok för lite tid för att duscha, äta frukost, packa ryggsäcken och sedan ha gott om tid att gå till tåget). Så började dagen på riktigt, genom att springa till tåget (rekommenderas ej i över 25 graders värme). Med en hel minuts marginal anlände vi till tågstationen och hittade alla mindre tidseffektiva mer ansvarsfulla Rays:are som redan var på stationen.
Vi fick en vacker utsikt över Riddarholmen då vi rullade in i labyrinten som är Stockholm Centralstation. Efter att tillsammans ha navigerat Albano området (där Stockholms Universitet ligger) gick vi alla till respektive hus och avdelningen. När jag och Julina till sist blev insläppta på den Matematiska Institutionen bemöttes vi resort-liknande service, gratis kaffe och varm kaffe, samt kilovis med frukt fritt att plocka (för att inte ens nämna utsikten över mälaren).
Efter lite kaffe och choklad tog vi ett rum (med mer whiteboard- än väggyta) och vår handledare, Dongni, gick igenom så kallade “tidsdiskreta modeller” för epidemier. Det vill säga modeller för spridning av smittsamma sjukdomar, där man tänker att tiden går framåt stegvis istället för att flyta på oavbrutet. Det är inte jätterealistiskt, men gör det lite enklare att tänka på problemet på matematiskt vis. Imorgon ska vi fortsätta med “tidskontinuerliga modeller” (där tiden är lite mer kontinuerlig, och matematiken lite mindre diskret.)
Mot dagens slut hoppade vi på ett tåg vars oräkneliga “signalfel” gav oss gott om tid att få höra om de projekten och deras handledare. När vi tillslut ankom en halvtimme sent till Strängnäs tvingades vi ännu en gång skydda genom Strängnäs (den här gången för att hinna i tid till middagen). Efter maten blev det "tech-support-stuga" för oss (eftersom att dela kod inte visar sig vara lika enkelt som att dela ett Google Dokument).
Under introduktionsveckan viskades det om att någon dag göra pannkakor, och eftersom första dagen inte innebär alltför mycket arbete kunde pannkaksplanen äntligen sättas i fart. Dagen avslutades med mer eller mindre lyckad fräsning av pannkakor (toppat med nutella så klart) på rummet.
Morgonen började runt 08:45 när vi samlades utanför boendet. Vi plockade på oss frukt och gick till bussen, som vi anlände en halvtimme tidigt till. "Man kunde ha sovit en hel halvtimme till!" utropade alla. Men hellre det än att komma sent. När vi väl satte oss på bussen hade vi en supertrevlig resa med sång och "vem kan nå högsta ton?"-tävling. (Överlag, som man kommer att märka senare, var sång en stor del av vår camping).
När vi anlände till Kanot Kungen fick vi en spännande förhistoria om stället, information om att vi skulle hålla utkik efter fiskgjusar, och blev skrämda med att det fanns vargar i området där vi skulle sova. Jag skulle sitta i en trebåt tillsammans med projektledaren som hade 40 timmars paddlingserfarenhet, så den första korta sträckan gick alldeles för enkelt. Men snart blev en av RAYS-eleverna sjösjuk, så vi fick byta kanoter. Nu var det tre helt oerfarna ungdomar som satt i en trekanot för nästan första gången i sina liv. Och det var då det riktiga äventyret började.
Jag är säker på att vår sträcka var tre gånger så lång som de andras, då vi zickzackade enormt mycket, aldrig fick till balansen och dessutom hade en av medkamraterna en tendens att ta bilder istället för att ro då och då, så ansträngningen blev ännu mer ihärdig. Vinden som tog oss flera meter tillbaka varje gång vi stannade för att vila var inte heller så hjälpsam. Det enda som motiverade oss att ta oss till nästa landställe (det var totalt fyra sträckor på vatten med landstigningar emellan) var en påse gifflar som en av oss hade med sig i väskan och projektledarens choklad. Men att vi ansträngde oss så mycket och la så mycket energi på att hitta den bästa strategin för hur vi ror och tar oss framåt gav till slut en stark känsla av gemenskap. Vi hade, minst sagt, mycket tid för att lära känna varandra bättre från alla sidor. Och fotografen i robåten fick faktiskt många vackra bilder, även om det var på bekostnad av min och den andras styrka:)
På plats fick vi lunch och äntligen vila vid brasan och ställa upp tält tills middagen kom. Jag måste nämna att RAYS verkligen tänker på sina elever – vi hade ett överskott av mat, man fick äta sig mätt och även för mig som äter vegetariskt fanns det obegränsat med korv och bröd.
Direkt efter middagen körde vi mafia. Jag hade aldrig spelat med fler än de klassiska rollerna, men i kombination med antalet deltagare i den rundan blev det ett riktigt mind game. Det blev en ännu större twist när det visade sig att spelledaren hade blandat ihop tecken menade för detektiven, så detektiverna i vår runda hade alltså helt fel uppfattning om vem som var god och vem som var ond. Men byborna vann!
Men den bästa delen av kvällen (och kanske av hela den första veckan på RAYS) var vår bedcheck på vattnet. Några stycken, inklusive mig, fick för sig att dagens paddling inte var tillräcklig, så vi åkte ut på vattnet och ställde upp våra kanoter (med 2-3 personer i varje) på rad bredvid varandra. Vi höll varandras kanoter med händerna så de inte skulle åka isär. Jag minns inte exakt vad vi pratade och skojade om, men det var väldigt mysigt och värmande. Helt stilla vatten, mörkgröna träd och klippor tillsammans med dämpat ljus från solnedgången var bilden som utspelades framför oss. Sedan kom sjungandet in. Variationen var stor: allt från sea shanties till "Brev från kolonien", till Frank Sinatra och "Bohemian Rhapsody".
Runt 22:30 rodde vi tillbaka in på land och efter det blev det mer tid vid brasan (med lite improviserad dans) innan jag gick och la mig efter en dag full av intryck och aktiviteter.
Vägen tillbaka var mycket enklare. Jag fick testa att ro i en tvåkanotsbåt istället och dessutom var vädret mycket snällare. Den resan blev mycket angenäm då jag fick lära känna en annan spännande människa på lägret. Resan slutade med en stor vinst för ICA, då många av oss var sugna på fika efter ansträngningen.
Överlag skulle jag säga att dagarna på RAYS känns nästan drömlika eller som om man är en karaktär i en bok. Man har plötsligt dragits ut från den "riktiga världen" till en atmosfärisk plats tillsammans med ett stort gäng av olika, färgfulla, men samtidigt likasinnade människor. En plats där det känns som att alla bilar, byggnader och människor är gjorda för RAYS-elever. Vi får möjligheten att blanda viktiga forskningsprojekt med aktiviteter som paddling och camping, vilket gör dagarna fulla av både mening och nöje. RAYS kommer att vara, eller rättare sagt, är redan en minnesvärd period.
// Snezhana
