En efter hem lämnade eleverna Benninge, och tystnaden låg allt tätare. Ändå låg det nog leenden bakom de flesta sorgsna miner. Bedrifterna som forskarskolans elever genomfört under fyra veckor är häpnadsväckande, och vi skulle inte kunna vara stoltare över samtliga.
Deras triumfer och bedrifter har inte bara förändrat hur eleverna ser på vetenskap och forskning, utan hela livet och karriären.
Vi vet att eleverna lämnar Rays inte enbart med förståelsen för hur man gör vetenskap, utan också med själva förmågan att göra det.
Svenska skolan nämner, i de allra flesta fall, så lite om forskning att fenomenet kan te sig nästintill mytiskt. Det är lätt att uppfatta forskning och forskningspublikationer som något ogripbart och – än på många år – ouppnåeligt. Så långt borta att det krävs mycket för att man, som 18-åring, ska våga säga att man forskar, och våga likställa sina egna tankar med en 'riktig' forskares.
Därför räcker det inte med att endast lära ut förståelsen för vad forskning är, man behöver själv genomgå processen för att visa att det är möjligt.
Det är detta våra elever klart av, och vi som arrangerat detta års Rays - for excellence; Johannes Orstadius, Mariam Andersson, Johan Henriksson, och projektledare Mikael Ingemyr, är omåttligt stolta över.
Till sist vill vi tacka de företag, organisationer, och stiftelser som gjort Rays möjligt: ABB, AstraZeneca, Volvo, Teknikföretagen, LIF, Stockholms matematikcentrum, Förbundet Unga Forskare, Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, och Tekniska museet. Tack!
