Mentorskapsveckorna. Två långa veckor där agendan består av kluriga ekvationer, en överdos av koffein och konstant stress. Det trodde i alla fall jag att forskningstiden under Rays* skulle se ut efter att ha inlett metodikveckan och fått höra om allas komplicerade projektbeskrivningar och läst de tunga rapporterna om projekt från tidigare upplagor. Den tanken varade däremot inte så länge, då jag och min projektpartner Henrik bara någon dag senare fick ett mail från vår mentor, Raquel, om att vi skulle ses vid KTH klockan 13 på måndagen. 13...? Hade hon skrivit fel? Skulle vi få... sovmorgon? Jämfört med den uppbyggda bilden i huvudet lät en sovmorgon som rena rama lyxen, vilket det också var eftersom ingen annan grupp skulle åka in mot Stockholm efter klockan 8. Det planerades till och med en god brunch (tills Mälartågen och deras förseningar satte stopp för det).
De resterande dagarna fick vi tyvärr inte lika mycket sovmorgon, men vi fick faktiskt till brunchen senare den veckan. Men det var ändå inte lika stressigt som jag hade föreställt mig, då det intensiva schemat med ett nischat innehåll bidrog till en snabb men ordentlig förståelse för ämnet man arbetade med. Henriks och mitt projekt handlade om hur kvantmekaniska simuleringar kan användas för att validera och undersöka potentiella elektrolytmaterial i batterier. Det är ett väldigt teoritungt ämne, så hela vår första vecka gick åt till att studera kvantmekanik samt försöka lista ut hur simuleringarna skulle gå till. Den andra veckan var roligare, när simuleringarna började fungera. Bland det häftigaste var när vi tog fram bilder som visualiserade ämnena vi hade simulerat. Trots att det bara var en bild på ett par atomer, var det våra atomer. Det kunde ingen ta ifrån oss
En av de simulerade bilderna.
Veckan flöt på och bestod av simulering, efter simulering, efter simulering. Det var väldigt spännande och nytt för mig, men det gav en otroligt tydlig förståelse för all teori man läst in. Sista dagen var det lite sorgligt att lämna vårt kära arbetsrum, K128, efter två veckor där vi fått uppleva hela vårt känslospektrum, från glädje över en bild på koppar till raseriutbrott över Linux.
Arbetsrummet K128 på KTH.
Kort och gott var det två väldigt spännande, lärorika och intressanta veckor. Inte nog med att vi fick chansen att dyka djupt i avancerad fysik, så fick vi även insikt i hur universitetslivet är, intryck av KTHs campus och chansen att träffa spännande människor. Att få veta hur forskning går till, på riktigt, var otroligt givande.
Tack för mig,
/Dante Wigren