Som så många andra betonat så flyger tiden på Rays förbi i en takt som hade fått Einstein att darra, och det instämmer jag verkligen med. Vi har nu gått två veckor på Rays och det innebär att ungefär halva tiden är förbigången och utöver att ha klarat av en intensiv metodikvecka, har vi både påbörjat och avslutat den första mentorsveckan. Detta har varit en av de mest lärorika veckorna av mitt liv och det har verkligen skett så mycket – både i form av laborationer, men också i form av flera föreläsningar och roliga aktiviteter.

Mitt projekt handlar om hur metoden ”gene silencing” fungerar på neurala stamceller och det genomförs på karolinska institutet. Vi har undersökt varaktigheten av ”gene silencing” på olika gener vilket förhoppningsvis blir applicerbart för upptäckten av exempelvis behandling av MS. Det är ungefär en månad sedan jag fick höra om mitt projekt och jag kände direkt att det lät som ett roligt och intressant projekt, trots att jag inledningsvis inte riktigt förstod vad det var vi skulle göra. Nu när vi kommit i gång känns det dock verkligen så bra och jag tror en stor anledning till det är att jag haft en handledare som varit tålmodig och alltid besvarat mina frågor med engagemang och tydlighet.

Utöver forskningen som skett under dagarna har vi också börjat skriva på våra slutliga rapporter. Enligt mig har skrivandet varit ett fantastiskt komplement till laborerandet, då jag under dagarna exempelvis isolerat RNA i praktiken, och sen kommer jag hem och skriver in det i rapporten. Under helgen höll alla dessutom presentationer om deras arbeten som en förberedelse inför slutpresentationen. Detta tyckte jag verkligen var kul, både eftersom jag själv fick öva på att presentera mitt arbete, men också eftersom man fick höra om alla andras intressanta projekt.  En av mina favoritdelar av Rays har varit att träffa så många otroliga människor och detta tydliggjordes ännu mer då man fick höra alla tala om sina forskningsområden med så mycket engagemang. Mitt projekt handlar om biologi, men det är långt ifrån alla som gör, exempelvis hölls presentationer om kvantmekanik, havsvågor och lasrar ämnade för att döda cancerceller. Vi har dessutom fått föreläsningar från några speciella gästföreläsare om exempelvis volontärarbete och ideella organisationer, att presentera vetenskap, stress ur ett medicinskt perspektiv och en av mina personliga favoriter: hur det är att plugga fysik på universitetet.

I och med att vi hunnit göra allt detta skulle man tro att vi inte gjort någonting annat – men då skulle man verkligen ha fel. Exempelvis arrangerades tävlingen ”Rays Olympics” som var en femkamp med tävlingar som krävde blod, svett, tårar och en villighet att se ganska dum ut när handledarna fotograferade. Vi har dessutom hunnit med en ”scavenger hunt” då det i stället var vi själva som skulle ta dumma bilder på oss själva när vi exempelvis skulle få en bild när vi dansade med en främling. En sittning med temat zoo arrangerades dessutom på lördagskvällen och jag tyckte det var otroligt kul att få uppleva lite av studentlivet. Utöver detta har vi under veckans gång till och med åkt på studiebesök på AstraZeneca och slutligen arrangerades en På spåret-inspirerade tävling med namnet ”Rails for excellence”.

Nu har vi alltså blivit klara med ungefär hälften av detta sommarläger, och även om jag vet att den ökända titeln ”hell week” snart kommer att täcka min kalender, så ser jag otroligt mycket fram emot dessa två kommande veckor. Jag vet att många sömnlösa nätter med lite för mycket koffein i blodet spenderade nedgrävda i vetenskapliga artiklar står framför mig, men jag vet också att vi kommer skapa oförglömliga minnen. De två veckorna som hittills passerat har varit bland de bästa i mitt liv, och jag vet att liknande saker väntar.