Dagarna går fort under våra veckor här på Rays. Det är resor till Stockholm, laborationer, genomgång av artiklar och material, föreläsningar etc etc. Det är varierat och ingen dag är riktigt den andra lik. Men, varje kväll avslutar vi dagen med något som kallas för ”bedcheck”. ”Bedcheck” är en stund som är avsatt för att vi i små grupper ska diskutera hur dagen har varit, vi kan ställa frågor och vår handledare kan ge oss ny information. En dag var dock ”bedchecken” lite speciell. För det första hade vår underbara handledare Agnes och hennes pojkvän Erik, som för tillfället hälsade på, bakat chokladbollar till oss! Hallå, hur gott var inte det? Men för det andra var skälet till att dagen var speciell, att Rays årliga upplaga av Assassin’s game startade. Assassin’s game är ett spel där alla deltagarna tilldelas en måltavla, det vill säga en person inom Rays-gruppen. Du ska sedan hitta denna person och eliminera honom/henne. Klarar man av att mörda sitt eget offer, tar man i sin tur över denna persons måltavla. För att göra spelet lite roligare och mer komplicerat finns det ett par regler som man måste förhålla sig till. För att kunna mörda någon måste man uppfylla två krav. Det första är att man är ensam i ett rum med personen och för det andra får det inte finnas några vittnen. Först då kan mördaren yttra de tre dödande orden: ”Du är död…”

Jag personligen, tävlingsinriktad som jag är, såg otroligt mycket fram emot att spelet skulle börja. Då min handledare berättade att spelet började redan samma kväll började min hjärna gå på högvarv. När jag vecklade ut papperslappen och såg att mitt offer var Johanna, trodde jag att det skulle bli en relativt enkel match… Inom loppet av ett par sekunder hade jag redan sytt ihop min plan. Lite lätt kaxig tänkte jag att bäst vore att mörda min måltavla snarast möjligt och ett perfekt tillfälle skulle vara då Johannas rumskompis lämnade rummet för att borsta tänderna.

Startskottet för Assassin’s game gick när ”bedchecken” var klar. Men plötsligt märkte jag att istället för att min kropp fylldes av adrenalin, så blev jag svag i benen. En klump la sig i magen och jag insåg att någon vill ju mörda MIG med! Någon som kunde vara precis vem som helst, till och med min egen rumskamrat! Jag lyckades aldrig mörda Johanna innan solen gick ned. Istället var jag tvungen att försöka komma på en ny plan för morgondagen. Helt klart en missräkning och en irriterande sådan!

Dagen därpå bröts morgonens tystnad av att min klocka började tjuta kvart i sju. Halvt yrvaken lyckades jag klä på mig och äta frukost någorlunda snabbt. Då vi inte har en diskmaskin i köket här på Rays, måste alla diska sin egen disk. När jag hade kommit halvvägs genom disken känner jag plötsligt hur någon smyger sig upp bakom mig och innan jag har hunnit röra mig ur fläcken, hör jag orden: ”Jacob, du är död”.

Känslan när jag dog var inte endast besvikelse och uppgivenhet, lite lättnad fanns över att spelet var slut och att jag äntligen kunde andas ut. Under dessa få timmar jag var med i spelet var jag tvungen att vara på min vakt hela tiden. Jag fick se till att vi gick tre och tre samt att jag upplevde känslan av att inte kunna lita på någon. Det var helt klart mer stressigt än vad jag trodde från början. Men visst hade jag, med handen på hjärtat, velat vara med i spelet ett litet tag till. Det kändes inte som att jag var redo att dö. Det hade känts bättre om jag hunnit sätta min egen prägel och avtryck i lekens historia.

Till sist vill jag så klart önska alla deltagare som är kvar i spelet ett stort lycka till

- ”And may the odds be ever in your favor”

/ Jacob Hesslevik, elev Rays2014